Bechdel-testet – ett vardagligt samtal

Under mitt senaste arbetspass så började jag och min kollega – som jag arbetar väldigt isolerat med – diskutera film. Detta är verkligen ingen ovanlig händelse, det sker i stort sett varje dag. Just denna gång så började jag berätta att jag genom en 100-filmergruppen på Facebook hade börjat tänka på huruvida de filmer som jag sett den senaste tiden klarade av Bechdel-testet eller inte. Detta ledde i sin tur att vi började gå igenom min kollegas högst betygsatta filmer på IMDB och redde ut hur de stod sig mot testet. Om inte så försökte vi också reda ut om man hade kunnat berätta historien så att den blev mer jämlik. Detta blev en riktigt intressant och tänkvärd diskussion som varade stor del av kvällen.

Av den anledningen så tänkte jag fortsätta med samma övning i denna text där jag går igenom mina 21 filmer som jag har rankat med det högsta betyget som man kan ge. Jag ska dock varna för att denna text blir smått pseudovetenskaplig då jag själv inte har sett dessa favoriter på ett bra tag. Jag har tagit hjälp av internets vida kunskaper, uteslutningsfaktorer baserad på IMDB:s mäktiga faktabas och mitt eget delvis dimmiga minne.

Innan vi sätter igång så kanske vi bara ska befästa att idén till övningen först myntades av serietecknaren Alison Bechdel i en serie som släpptes 1985. För att klara testet så behöver en film klara av dessa tre relativt enkla punkter:

1. Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
2. …som pratar med varandra
3. …om något annat än män.

(Jag vill också tillägga att jag har ett arbete där jag kan både prata film och utföra det jag får betalt för att göra. Avdelning: Vi är inte några latmaskar, jag och min kollega.)

The King of Comedy

Martin Scorceses skrämmande aktuella film King of Comedy som släpptes 1982 innehåller tre riktigt minnesvärda och namngivna kvinnliga karaktärer. Berättelsen kretsar kring Robert De Niros karaktär Rupert Pupkins besatthet av att bli känd. Detta leder också till att ingen av kvinnorna runt Rupert någonsin träffar den andre och för den delen för någon diskussion sinsemellan. Ur ett historiskt perspektiv så kanske det inte är så konstigt att filmens två förgrundsfigurer råkar vara män, men då King of Comedy fortfarande är väldigt aktuell så hade den mycket väl kunna få en re-make med någon som stalkar Amy Schumer eller Kristen Wiig istället för Jerry Lee-Lewis.

It’s a Wonderful Life

Julklassiker från 1946 regisserad av Frank Capra, vars historia kretsar kring George Bailey och hans relation till staden Bedford Falls där han också växer upp. James Stewarts karaktär George Bailey är egentligen en rätt egocentrisk person, som mest talar om sina egna drömmar, men av sin natur så tvingas han att sätta sina drömmar i andra hand för osjälviska handlingar. Baileys ”love-interest” är dock en utmärkande person i sig, mästerligt framställd av Donna Reed, men som ändå har svårt att bryta sig loss från Mr. Baileys självupptagenhet och 40-talets inramade kvinnomall. Filmen klarar dock testet även om det är med en hårsmån. Högst osäkert om man hade kunnat framställa denna historia med mer kvinnlig interaktion på 40-talet.

Dancer in the Dark

Lars von Triers musikalexperiment med Björk i huvudrollen vars relation till sin närmsta kollega Kathy, spelad av Catherine Deneuve, öppnar upp för en hel del dialog som handlar om mycket annat än män. Även om de män som finns i Selmas (Björk) närmsta närvaro har störst inverkan på historien. Jag har svårt att komma på någon manlig regissör som så ofta väljer att skriva en berättelse där kvinnan är huvudrollen. Att de kvinnor han skriver om utsätts för en hel del psykisk och fysisk smärta är en annan sak. Däremot så är de karaktärer han skriver om oerhört mentalt starka. Kolla bara på Melancholia.

Mississippi Brinner

Detta är en film som handlar om män som jagar män som mördat män. I en tid och en plats där kvinnan hade oerhört lite utrymme. Svårt att se att man kunnat berätta detta på något annat sätt än vad man valt att göra.

Dersu Uzala

Det är svårt att tänka sig att det fanns en tid då Akira Kurosawa inte kunde finansiera sina produktioner i sitt hemland, men början av 70-talet var en sån period. Som tur var så kontaktade Mosfilm Kurosawa och av det tre-åriga samarbetet så fick vi en av historiens mysigaste filmupplevelser. Att en film om ryska utforskare, i början av 1900-talet, som träffar en nanajisk jägare ute i den djupaste sibiriska skogen saknar det kvinnliga perspektivet kanske vi kan förlåta för denna gång.

The Big Lebowski

Historiens mest mästerliga komedi skriven av Coen-bröderna kretsar kring ”the Dude”. En roll som är baserad på olika människor som de träffade under sin första tid i Hollywood. Det finns väl egentligen inget som kräver att ”the Dude”, som är så mästerligt porträtterad av Jeff Bridges, är en man. När man tänker vidare på det så är det kanske aningens sorgligt att två så skickliga författare, som har givit oss så många minnesvärda kvinnliga karaktärer, inte har skrivit en film som kretsar mest kring en kvinna.

East of Eden

Elia Kazans klassiker baserad på John Steinbecks bibliska novell med samma namn. Möjligt att filmen knappt klarar av kraven rent tekniskt, men någon reklampelare för Bechdel-testet är den ju inte när huvudfokuset i historien kretsar kring två bröder och dess relation till sin far. Hade man kunnat göra detta ur ett annat perspektiv på 50-talet? Tveksamt… Men ett tips kan vara att se Robert Aldrichs What Ever Happned to Baby Jane från 1962. Lite olika känslor i framträdandet, men i grunden smått samma tematik.

The Holy Mountain

En film som är mer spirituell och konstnärlig än övriga deltagare på denna lista och av den anledningen så är det ju något svårare att dela in den i något fack. Den klarar nog knappt någon av de tre olika punkterna, men å andra sidan så är inte punkterna aktuella för något kön i Alejandro Jodrowskys film från 1973, då den saknar både namngivna karaktärer eller direkta dialoger.

Melancholia

En helt enastående film och den andra von Trier-filmen bland mina favoriter. Vad som fascinerar mig med honom är hur han med varje ny film tacklar en genre på sitt alldeles eget sätt och nailar det fullständigt. Säga vad man vill om hans externa profil, men karln gör förbaskat bra filmer och många av dem innehåller starka kvinnoporträtt. Melancholia klarar Bechdel-testet utan tvekan, där vi följer de två syskonen Justine och Claire i väntan på jordens potentiella undergång.

Idi i Smori

En av de mest obehagliga och verklighetstrogna krigsskildringar på film som finns att uppleva. Den oförtjänt okända regissören Elem Klimov hade en rätt bråkig karriär under den sovjetiska maskinen där han producerade ett gäng kortfilmer och dokumentärer innan han avslutade med tre långfilmer på fyra år. Idi i Smotri, eller Gå och se som den heter på svenska, kom att bli den sista innan han la regissörsstolen på hyllan. I Gå och se så följer vi den unga pojken Florya som kastas mellan hopp och förtvivlan under den tyska invasionen av Ryssland. Filmen har egentligen bara en nämnd kvinnlig karaktärer – Glasha, ett människoöde som Florya kommer i kontakt med bitvis under historiens gång. Gå och se klarar inte av Bechdel-testet, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den miljö och tidsålder som den ska avbilda. Dock hade jag gärna sett historien om Glasha i en Gå och se 2. Man bör verkligen lyssna till Klimov och gå och se denna film för det är än i dag en högst chockerande och perspektivgivande film.

Crouching Tiger, Hidden Dragon

Ang Lees romantiska Wuxia-äventyr är en episk filmupplevelse som ingen nog har missat. Crouching Tiger, Hidden Dragon innehåller tre både fysiskt och mentalt starka kvinnliga karaktärer och utöver en högst tveksam sexscen mellan Jia Long och Lo så lyfter den en del feministiska poänger, även om det såklart är inringad av dess historiska könsmallar. Filmen klarar dock Bechdeltestet med råge.

Once Upon a Time in America

Sergio Leones sista epos, och i mina ögon den mest kompletta filmen i historien, handlar om en komplex vänskap mellan två New-Yorkers, ända från barnsben till pensionsåldern. Däremellan får vi se dem bygga ett brottssyndikat, från fickstölder på stan till att driva en framgångsrik bar under alkoholförbudets tid i 20-talets Amerika och slutligen uppnå viss politisk makt. Once Upon a Tme in America har i stort sett allt förutom en god kvinnosyn. Till filmen och Leones försvar så ska den ju avbilda en tid och människor vars misogyni var långt ifrån dold. Slutsatsen är att detta inte är en film för Bechdel-testet.

Brazil

Hur man inte kan älska Terry Gilliams ljuvligt kontrollerade kaos i en av mina absoluta favoriter Brazil är för mig oförklarligt. Filmen och dess värld, som mest är dominerade av män, har dock en del oförglömliga och intressanta kvinnliga karaktärer. Allt från Sam Lowrys mamma och hennes väninna, till den härligt nervösa Shirley och såklart den starka Jill Layton, porträtterad av Kim Greist. Tack vare Mrs. Ida Lowry och väninnan Mrs. Terrain så klarar Brazil testet, om än precis. Den futuristiska värld som Brazil utspelar sig i framhäver ett klassiskt aristokratiskt England, där männen arbetar och kvinnorna tar hand om barnen, med få undantag. Hade nog då, som idag, kunnat framställas annorlunda.

The Shining

Då Shelley Duvall är så gott som ensam kvinna i Kubricks mästerliga skräck/rysare så klarar the Shining såklart inte av testet. Jag ser inga svårigheter i om Danny hette Daniella istället och då hade resultatet vart något helt annat.

Fanny och Alexander

Trots att filmen heter Fanny och Alexander så tycker jag den mest känns som en Alexander. Likväl så klarar filmen av testet. Kanske mest på grund av den gedigna rollistan och filmens långa speltid, som gör det i princip omöjligt för två kvinnor att inte mötas och diskutera något som inte vidrör en man. Trots att filmen speglar ett Sverige under 1900-talets första hälft och en hel del gubbiga gubbar så innehåller Fanny och Alexander en mängd intressanta och varma kvinnoporträtt. För mig är Gunn Wållgrens skildring av änkan och husmodern Helena hjärtligt inpräntat i minnet för evigt.

Magnolia

En film som jag hade svårt att tänka mig att den inte skulle klara av testet med tanke på några av de minnesvärda karaktärer som finns med i filmen, men den klarar precis av Bechdel-kraven tack vare – för filmen – två ganska oväsentliga scener. Tråkigt på en så bra film, med så många intressanta kvinnor. Kanske gör Aimee Manns magiska soundtrack att det kvinnliga inflytandet känns större än vad det egentligen är. Instinktivt så känns det som man borde ha inkorporerat mer kvinnlig interaktion i filmen än vad som uppenbarligen finns här.

Se7en

En film som överlag innehåller relativt lite interaktion mellan människor, där den mesta av dialogen är koncentrerad runt filmens två detektiver Somerset och Mills. Gwyneth Paltrow funkar bra som Tracy, sambo till Mills, där scenerna mellan henne och Somerset är genuina och välskrivna. Men då hon praktiskt taget är ensam kvinna i denna mörka berättelse så blir det svårt att klara av testets långtifrån orimliga krav. Vet inte hur troligt det hade varit med en eller två kvinnliga detektiver i den värld som Se7en utspelar sig i och med den dynamik som skildras mellan Somerset och Mills. Det är väl också relativt konstaterat att seriemördare oftare kallas för John Doe än Jane Doe.

Guds Stad

Återigen en rätt våldsam film om våldsamma människor. Fast denna gång kanske de egentligen har andra ambitioner. Filmen har mer än två namngivna kvinnliga karaktärer, men ingen av dem håller en konversation om något annat än män. Min känsla är att detta är en typisk film som borde kunna lyfta fram mer kvinnlig interaktion även om huvudspåret kretsar kring Li’l Zé och Rocket.

Sameblod

Denna kusligt gripande film om rasism och utanförskap är gjord av listans första kvinnliga regissör. Amanda Kernells långfilmsdebut drabbade mig hårt och väckte nytt hopp i min tro på svensk filmindustri. Med berättelsens förutsättningar så klarar filmen givetvis av Bechdel-testet och bör ses omgående av alla människor på denna jord.

Gudfadern

Det finns inte så mycket att säga om Gudfadern som inte redan har sagts, utöver att filmen givetvis inte klarar av Bechdel-testet. Man når knappt fram till två av tre punkter men faller sedan hårt på målsnöret då den diskussion som sker mellan Kay och Connie givetvis handlar om en man. Hade man kunnat berätta denna historia ur ett annat perspektiv? Både ja och nej. En fantastisk film men ingen vidare fana för kvinnorörelsen direkt.

Kontentan då? Bechdel-testet blir ofta en het potatis när man tar upp det bland manliga filmnjutare. Jag tror inte det handlar så mycket om att man inte är intresserad av det kvinnliga perspektivet i film utan mer att det är känsligt att ifrågasätta så många älskade och hyllade filmer såsom Gudfadern, Indiana Jones eller Star Wars. Filmer som det är riskabelt att ifrågasätta oavsett vad kritiken handlar om. Sen så är det väl också smått orättvist att ifrågasätta en film, utifrån Bechdeltestets grunder, som egentligen bara är historiskt korrekt eller följer en historisk person. Vilket för mig in på den naturliga anledningen till varför vi likväl har så många filmer om män.

Filmbranschen har historiskt sett varit en oerhört mansdominerad bransch. Me Too-rörelse vittnar ju om att vi, trots de senaste årens utveckling, uppenbarligen har en rätt lång väg kvar innan vi kan se mer av jämlikhet inom filmindustrin. När man då lägger ihop denna faktor med den gamla klyschan ”write what you know” så är det kanske inte så lustigt att det som oftast finns som mest en eller två namngivna kvinnliga karaktärer, som på sin höjd säger hej till varandra under en speltid på 90+ minuter.

Kolla upp era egna favoritfilmer och lista dem som jag gjort här ovan. Det handlar inte om att döma, utan gör det bara för att det är intressant och en upptäckt som ger perspektiv.

Profilbild

Gästbloggare

Om författaren: Uppväxten på landet ledde till goda kunskaper om att underhålla sig själv - därför kom fantasin att bli en nära vapendragare till mig. Men att få bränsle till fantasin var svårare när man dagligen såg samma sorts människor, djur och natur runt omkring en. Av den anledningen blev filmen oerhört viktig för mig redan i ett tidigt stadie. Om det sen var en film som återspeglade en annan kultur, en annan nation eller en annan galax spelade inte så stor roll - och just den där andra galaxen var kanske den filmserie som satte starkast spår i mig i ung ålder. Jag tänker givetvis på Star Wars. Det var även min kärlek till Star Wars som bidrog till att min ansökan till den folkhögskola, där jag skulle komma att studera filmproduktion på en allt djupare nivå, blev accepterad. Men det var först efter ytterligare två år i Sveriges filmhuvudstad Trollhättan som jag insåg att magin i filmens värld - som jag kom så nära redan som barn - sakta men säkert försvann ju mer man slet i branschen. Av den anledning så bytte jag karriärsspår och väljer nu att istället döma andras hårda arbete från min trygga och bekväma biografstol. / Nils-David Carlsson

Kontakta författaren:
Kategorier: Blogg

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

Nollställ alla fält