Make Movies Great Again

Video Killed the Radio Star lyder the Buggles gamla klassiska 80-talsdänga. I denna text så ska jag forska lite i huruvida dogman och den digitala revolutionen killed the Movie Star. Filmens framtid har nog aldrig känts mer osäker än vad den gör idag och för en gammal stofil som mig själv, där den nostalgiska magin som en visualiserad berättelse, projicerad på en tvådimensionell yta har en enorm innebörd, så är det givetvis både skrämmande och ledsamt. Frågan är om vi kan “Make Movies Great Again” eller om filmen, i det stora mänskliga perspektivet, enbart kommer existera som ett par tårar under regn.

Jag undrar om Francois Truffaut förstod att samtidigt som magasinet Cahiers du cinéma publicerade hans artikel, Une certaine tendance du cinéma français, så tog han också första spadtaget till filmens sakteliga undergång. Missförstå mig rätt, jag är verkligen för progressivt tänkande i de allra flesta situationer och givetvis förstår jag vikten av att ifrågasätta för att utvecklas. Vad Truffaut och hans kumpaner Jean-Luc Godard och Claude Chabrol satte igång var självklart livsviktigt för en filmindustri som började gå mot sin egen undergång. Deras mod att tänka utanför filmkamerans begränsningar var enastående och direkta biverkningar av deras tekniker, som de utvecklade under 60-talets början, syns fortfarande idag i de flesta olika medier.

Skillnaden mellan det jordskalv som Truffaut och Godard var med och skapade, och som senare fick följdvågor runt om i världen ändå in på 80-talet, var ändå byggda på en kärlek till och oro inför filmediets utveckling. Det efterskalv som skedde i Danmark i mitten av 90-talet var en långt mer illvillig sådan.

Lars von Trier avslutade i början av 90-talet sitt filmtekniska mästerverk Europa-trilogin, en ambitiös historia som dock gav lite utdelning. Med sitt nystartade företag Zentropa Film så skapade han ett par porrfilmer och den mer billigt producerade (men likväl lysande) TV-serien Riket, för att snabbt skapa en ekonomisk buffert. Det var någostans här, som han tillsammans med den relativt nyexaminerade filmregissören Tomas Vinterberg valde att på 45 minuter (efter skaparnas egen utsago) slänga ihop ett manifest som skulle vända upp och ned på hela filmvärlden. Von Trier och Vinterberg producerade varsin film som inte ens levde upp till sina egna uppsatta regler och gick sedan vidare från sina värderingar och återvände till det maskineri som filmindustrin är och var. Men bakom sig hade de planterat idén om att det går att producera och sälja billiga, fula och digitala filmer som konst.

På andra sidan av spektret så hittar vi den tekniska pionjären George Lucas. Jag är osäker på hur väl han följde von Trier och Vinterbergs upptåg i Paris, däremot hade han stenkoll på Disneys och Pixars enorma framgångar med Toy Story ett par månader senare. CGIn var här för att stanna. Produktionstekniska förhinder stoppade Lucas från att fota Phantom Menace digitalt redan i slutet på 90-talet men han fick sin vilja igenom när uppföljaren Attack of the Clones skapades i ett ett grönt rum tillsammans med grönbeklädda skådespelare. Här kunde Lucas sitta med sin kaffekopp, i ett lugnt och kontrollerat rum och hoarda tagning efter tagning.

Medan filmkonstnärer som David Lynch, Steven Soderbergh & David Fincher började utforska de digitala fördelarna så sprattlade det gamla mastodontfilms-tänket till på andra sidan havet. Där, mitt bland två rätt betydelselösa öar, så kom en person att återigen skapa filmmagi genom att förena gamla och nya kunskaper i en perfekt och trovärdig enhet.

Att för en 18-årig filmintresserad få följa med på Peter Jacksons upptåg i det extremt fördjupande bakommaterial som följde med DVD-släppen var en gudagåva. Det mångåriga äventyr som de förmedlade att de hade varit med om, bland berg och dalar, från för-produktionen, till inspelningen och avslutningsvis den nervkittlande efterproduktionen. Att få se alla dessa olika människor och vackra miljöer bidra till en så imponerande slutprodukt var otroligt inspirerande och lärorikt.

Därför var det samtidigt så hjärtskärande att se samma person och samma team bakom honom se så vilsna ut, så borttappade i det greenscreen-gröna helvete som bara en riktigt stressad och riktigt pressad filmskapare kan hamna i. Lika stimulerande som bakommaterialet till Lord of the Rings var, lika hemskt var det att se en tynande Jackson i fritt fall i bakommaterialet till Hobbit-filmerna. Och där hittar vi också kanske det främsta beviset i målet; folket mot digital utveckling. När vi ser en utmärglad regissör erkänna på film (digital sådan) att han inte har en aning om vad han pysslar med, att han utan en förbestämd plan kommer till en grönbeklädd studio och slänger ihop vad som ska föra filmen framåt medan teamet är och äter lunch. En liknande situation kan absolut hända även om du har släpat ut ett gigantiskt filmteam, med tonvis av utrustning, ut i den allra djupaste av djungler, men sannolikheten att det händer i en produktion med förutsättningarna där du inte behöver planera, alternativt kan lösa det mesta i postproduktionen, är såklart betydligt större.

Motståndargänget till den digitala revolutionen, vårt alldeles eget #MMGA-gäng, sprider verkligen sin terror bäst de kan. Med filmer som The Hateful Eight, Dunkirk och The Phantom Thread så visar Tarantino, Nolan och Thomas Anderson världen vad den nu uråldriga filmtekniken fortfarande kan bidra med. De gick till och med så långt att de tvingade de stora Hollywood-studiorna att årligen investera i framställandet av filmrullar under en tid då Kodak såg ut att gå mot en säker ekonomisk död. Och i en tid då allt fler biografer helt går över till digitala projektorer så valde Quentin Tarantino att gå åt det motsatta hållet med sin New Beverley Cinema, som endast har 35 millimeters-projektorer. Trots deras kraftiga motstånd så är det nog endast ett sista tappert motstånd innan barrikaderna rämnar helt.

Är filmen utdöende som konstform då?

Jag är rätt säker på att människans behov av verklighetsflykter och avslappningsmöjligheter i vardagen alltid kommer att existera. Men filmen som en hjälpreda – i motsats till den skrivna texten eller teatern – har ju en ofantligt kort historia i sammanhanget och frågan är hur långvarig filmen kommer att bli i det stora perspektivet. Innan Dogma95 så var helt klart filmen det mest kompletta mediet, där man samanordnade ljud, skrift, rörlig bild i ett och samma format. Det enda som på riktiga saknades var att man själv kunde påverka vad som skedde. Men framtiden går mot en mer interaktiv sådan.

Generationer från 2000-talet och framåt är uppväxta med att själva kunna påverka de berättelser och världar de väljer att rymma till. När man sedan lägger till utvecklingen av det virtuella rummet till de interaktiva möjligheterna så har jag svårt att se vad min kära tvådimensionella, okontrollerbara godnattsaga ska kunna erbjuda.

Jag är osäker på hur jag kommer att reagera om jag får möjligheten att läsa denna text om 50 år. Kanske med ett gott skratt, men idag så är jag rätt säker att filmen – som jag känner den idag – kommer att ha en minst sagt lågmäld framtid. Så på med foliehatten och sök upp närmsta bunker, så inväntar vi alla tillsammans filmens annalkande undergång.

Profilbild

Gästbloggare

Om författaren: Uppväxten på landet ledde till goda kunskaper om att underhålla sig själv - därför kom fantasin att bli en nära vapendragare till mig. Men att få bränsle till fantasin var svårare när man dagligen såg samma sorts människor, djur och natur runt omkring en. Av den anledningen blev filmen oerhört viktig för mig redan i ett tidigt stadie. Om det sen var en film som återspeglade en annan kultur, en annan nation eller en annan galax spelade inte så stor roll - och just den där andra galaxen var kanske den filmserie som satte starkast spår i mig i ung ålder. Jag tänker givetvis på Star Wars. Det var även min kärlek till Star Wars som bidrog till att min ansökan till den folkhögskola, där jag skulle komma att studera filmproduktion på en allt djupare nivå, blev accepterad. Men det var först efter ytterligare två år i Sveriges filmhuvudstad Trollhättan som jag insåg att magin i filmens värld - som jag kom så nära redan som barn - sakta men säkert försvann ju mer man slet i branschen. Av den anledning så bytte jag karriärsspår och väljer nu att istället döma andras hårda arbete från min trygga och bekväma biografstol. / Nils-David Carlsson

Kontakta författaren:
Kategorier: Blogg

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

Nollställ alla fält