Politikernas favoritfilmer

I det politiska dödläge som pågått sedan valet i september så kan det vara läge att forska i vad respektive partiledare kan tänkas titta på efter en lång dag av olika förhandlingar i Rosenbad. I detta inlägg så kommer jag att analysera ledarnas egna val av favoritfilmer, tagna från en sån där typisk “din favorit-pizza-artikel” som publicerades i Café endast någon månad innan själva valet och vad jag själv skulle ge för filmtips till detta gäng.

(Ordningen är baserad på partiernas slutresultat efter valet 2018).

Magdalena Andersson (S): Erin Brockovich

Analys

Då Stefan Löven ansåg sig prioritera annat arbete framför att svara på liknande frågor som “Hur din hårdvårdsrutin ser ut?” så fick istället den före detta finansministern Magdalena Andersson besvara dessa frågor. Magdalenas val föll på en film som jag själv inte har sett, men om man upplevde det senaste millennieskiftet så var det svårt att missa all uppmärksamhet som filmen fick när den släpptes i mars 2000.

Magdalenas egen beskrivning av varför Erin Brockovich har kommit att betyda så mycket för henne är full av självinsikt och man märker att hon verkligen har tänkt igenom detta svar mer än någon av hennes politikerkollegor när hon säger: “Filmen är en utmärkt skildring av en stark individ med stor integritet som slåss mot de fördomar hon möter om sig själv. Det är även en uppriktig skildring av svårigheten att få ihop balansen mellan familj och jobb”.

Då jag uppskattade Magdalenas svar och kanske ännu mer hennes genomtänkta förklaring till varför hon gillar Erin Brockovich, så ska jag tipsa henne om en liknande film som nog skulle passa hennes partifärger ännu lite mer.

Mitt filmtips: Norma Rae

Norma Rae blir mitt val till Magdalena. Norma Rae är, likt Erin Brockovich, en verklighetsskildring som ger sig på att berätta historien om Crystal Lee Sutton. En ensamstående mamma och arbetare, född och uppvuxen i North Carolina, som kom att driva på rätten om facklig organisering under en period som beskrivs som den värsta för amerikansk arbetarrörelse.

Sally Fields är fullkomligt magisk (och blev ordentligt belönad både på Oscarsgalan och i Cannes) i sin tolkning av den omtänksamma och envisa Norma Rae, som offrar all trygghet och både sin och sin familjs säkerhet för sina kollegor och arbetarrörelsens bästa. Den styrka som Sally Fields utstrålar är otroligt inspirerande och som även borde ge en socialdemokrat minnesbilder om vad de en gång i tiden kämpade så hårt för. En koppling mellan politiker och arbetare som idag känns rätt tunn.

Ulf Kristersson (M): Brideshead Revisited

Analys

Brideshead Revisited är en filmatisering av Evelyn Waughs episka novell med samma namn från 1945. Där boken, med ett nostalgiskt skimmer över sig, utforskar teman som engelsk aristokrati och katolicism, så trycker filmen mer på den förbjudna kärleken som uppstår mellan filmens protagonist, tillika samhällsklättrare, och Lady Julie Flyte, dotter och arvtagerska till Marchmain-godset.

Efter de enorma framgångar som det romantiska krigsdramat The Atonement fick så hoppades producenterna till Brideshead på ett liknande resultat. Men trots en etablerad rollbesättning och hyfsade omdömen så blev Brideshead en enorm ekonomiska flopp och man fick knappt igen en fjärdedel av vad bolaget lär ha lagt ut på inspelning och marknadsföring.

Av denna anledning så har jag sökt mig till en film med liknande tema men som skördade fler framgångar. Framgångar som en nu troligtvis något nedstämd Kristersson kanske kan suga åt sig ifrån.

Mitt filmtips: In the Mood for Love

Det naturliga valet hade nog egentligen varit Titanic. Förbjuden kärlek mellan klassamhällena och en film som idag, 31 år efter sin premiär, fortsatt är den tredje mest inkomstbringade filmen i historien – om man räknar med den ekonomiska inflation som skett sedan dess. Kanske var det just med “I’m the king of the world”-känslan som Kristersson önskade gå upp på taket av Rosenbad och ropa ut till hela Sverige när han fick uppdraget av talmannen att föreslå en fungerande regering. Nu blev det ju inte riktigt så och därför så blickar vi istället ut mot det något solkigare öst och finner en liten härlig godbit i In the Mood for Love.

Wong Kar-Wai’s mästerverk, som blev ordentligt rosad runt millennieskiftet när den tilltalade många människohjärtan runt om i världen, blir mitt val till Kristersson.

Utöver att In the Mood for Love är något av det vackraste och mest visuellt genomtänkta filmer som jag någonsin har fått uppleva så fungerar den också som en tröstande metafor för vad Moderaternas partiledare nyligen har genomlidit. Filmens två huvudkaraktärer finner varandra i att deras respektive fästmö och fästman nyligen inlett en affär med varandra. Deras relation blir mer utforskande och märkt av ödets grymma nyck, när det sedan utvecklar sig till en kärlekshistoria som skulle kunnat blomstra men som aldrig blir av. Lite som den verklighet Kristersson önskade skapa, men som inte kom att besannas. Jag hoppas att han kan finna tröst i In the Mood for Love.

Jimmie Åkesson (SD): The Godfather

Analys

Inför valet 2014 så valde Jimmie Åkesson Forrest Gump som sin absoluta favoritfilm och jag är så otroligt nyfiken på vad som har hänt i Åkessons inre sedan fyra år tillbaka och fram tills nu, då valet i år istället föll på den långt mer cyniska och betydligt mindre kärleksfulla berättelsen om Michael Corleone.

Missförstå mig inte, även jag håller gudfadern-trilogin otroligt högt bland mina favoriter, även den allt så ofta nedvärderade tredje delen, men jag undrar vad det är som lockar Åkesson till just denna historia.

I mitt eget fall så är det nog det otroligt imponerande och obegripligt delikata hantverk som ligger bakom skapandet av filmen. Få produktioner kommer ens i närheten av de genomarbetade detaljer som man kan hitta här, men jag lockas också av den episka berättelsen om familjearvet spridd över tre generationer.

Kanske är Åkesson även han lika intresserad av filmens tekniska briljans som jag, även om det är ett faktum som jag tvekar kring. Vad som då finns kvar i berättelsen är ju egentligen bara den om den starke mannens framgångssaga och om den blinda hängivenheten. En historia om att ta sig till makten utan att sky några som helst medel för att nå dit. Just av denna anledning så är ju kanske den tredje delen i serien den viktigaste, men den filmen finner ju de flesta – i kontrast mot de övriga två i trilogin – så obotligt tråkiga och därmed missar man dessvärre också en stor del av poängen.

Det är också smått fascinerande att Åkesson verkar akta en film om första- och andra-generationens invandrare som bygger sina enorma rikedomar och tillgångar på att belasta samhällsstrukturen genom olagligheter som spel, droger, vapen, prostitution, mord, hot och våld.

Mitt filmtips: It Comes at Night

It Comes at Night var en av 2017 års starkaste filmupplevelser för mig. En berättelse som väcker frågor och utmanar ens verklighetsuppfattning. Filmen möttes dock av blandade omdömen, mycket på grund av att marknadsföring fick It Comes at Night att framstå som en rätt simpel post-apokalyptisk zombierulle. Något som många hungrade efter, men som var rätt långt ifrån sanningen om filmens egen kärna och lämnade därför många besvikna.

Var berättelsen utspelar sig och varför människorna just befinner sig i den situation de faktiskt gör är för berättelsen helt ointressant. Däri ligger också nyckeln att helt låta sig slukas in av denna film och börja fundera kring var rädsla egentligen skapas ifrån. En filmupplevelse som jag önskar lämnar Åkesson med lite nya tankesätt.

Annie Lööf (C): Notting Hill, Döda Poeters Sällskap och Forrest Gump

Analys

Tre mellanmjölksfilmer som alla gillar och som ingen kan ha ett ont ord om. Jag tycker att det är tre alldeles lysande val att egenvårda sig med efter de långa och mödosamma dagar som Annie Lööf tvingas utstå i rikets tjänst. Tre filmer som både berör och giver en hopp.

Bra val, men inte särskilt spännande och det leder mig in på mitt egna tips till Lööf.

Mitt filmtips: Love

Att stå i mitten och inte sticka ut i all ära, men jag hade önskat att Annie Lööf fick se något mer provocerande – något som tillfälligt tog med henne på en resa utanför hennes trygghetsramar.

En röd tråd genom Lööfs filmval är kärlek och av den enkla anledningen så önskar jag tipsa henne om min absoluta favoritregissör just nu i Gaspar Noë: hans senaste film Love som kom ut 2015. I Love berättar Noë vår tid just nu mest moderna och provocerande kärlekshistoria i stort sätt utan manus och i stort sett med enbart amatörskådespelare. Resultatet är något så oerhört vackert, skrämmande, tankeställande och fascinerande. I min värld så arbetar Noë på ett helt annat plan än övriga verksamma regissörer och även om det är ytterst få som kanske uppskattar hans filmer lika starkt som jag så tycker jag att man borde ge någon av hans produktioner chansen då man onekligen bjuds på med en unik resa.

Jonas Sjöstedt (V): Winter’s Bone

Analys

Intressant val av Jonas Sjöstedt. Winter’s Bone blev en ordentlig kritikersuccé när den släpptes 2010 och nominerades till flertalet tunga priser. Filmen blev även språngbrädan för Jennifer Lawrences karriär när hon tolkade filmens protagonist, som med hjälp av sitt starka hopp och beslutsamhet vägrar låta motgångarna stå i hennes väg, när hon hjälper sina syskon i den kris de står inför.

Ett fint filmval, men som kanske inte säger allt för mycket om Jonas, mer än att hoppet är viktigt för honom.

Mitt filmtips: The Grapes of Wrath

Darryl F. Zanuck och John Fords filmatisering baserad på John Steinbecks prisbelönta klassiker som trots att den nu snart fyller 80 år, känns fräschare än någonsin. I både filmen och novellen så följer vi Tom Joad och hans familj som på grund av 30-talets stora ekonomiska depression och enorma naturkatastrofer tvingar dem från deras mark i Oklahoma till att söka lyckan i Kalifornien. Vad som på förhand byggs upp som ett potentiellt paradis visar sig till slut snarare bli den raka motsatsen.

Steinbecks novell som släpptes precis i slutet av 30-talet, när såren fortfarande inte riktigt var läkta, innehöll skarp kritik mot bankväsendet och landägarna i Kalifornien, samtidigt som det lyfte fram de utsatta och blottade arbetarna. Steinbeck fick motstå enorma hat-stormar för de budskap som han framförde, och han ska nog vara glad för att Twitter inte fanns tillgängligt på den tiden, men boken innehöll också en hel del utmålande och provocerande skildringar av det rådande läget.

Det som gör filmen så pass intressant är att Zanuck och Ford – som låg bakom att The Grapes of Wrath blev filmatiserad – både låg åt det mer högra, konservativa tankesättet. Zanuck lät till och med anställa personal som forskade i just hur jävligt “the Oakis”, som de migrerande Oklahoma-borna lär ha kallats, verkligen hade det. Detta ger filmen en neutralitet som kanske Steinbecks novell saknar och lämnar oss med ett ovärderligt verktyg för historiskt perspektiv.

Filmens slutscen borde inte lämna någon oberörd, där en fantastisk Henry Fonda levererar ett av filmhistoriens mest inspirerande tal. Ett tal som är fyllt av det hopp Sjöstedt verkar tråna efter.

Ebba Busch Thor (KD): Gone With the Wind

Analys

Snacka om het potatis. Å ena sidan så har vi en av historiens mest framgångsrika, prisbelönta och älskade filmer någonsin. Å andra sidan så har vi en berättelse som romantiserar rasism, slaveri och våldtäkt inom äktenskap. Med andra ord; en film som kanske inte har åldrats så väl.

Med detta så önskar jag givetvis inte att kriminalisera Gone with the Wind eller de som fortfarande finner den tilltalande. Det var onekligen andra tider när boken skrevs och filmen producerades och på det viset så är ju Victor Flemings episka filmatisering av Margaret Mitchels storslagna novell viktig ur ett historiskt perspektiv, men man bör ju onekligen ta filmens budskap med flertalet, rätt grova, nävar salt.

Mitt filmtips: It’s a Wonderful Life och/eller Laurence Anyways

Jag finner Busch Thors svar här lite väl slappt och visst är det sorgligt att hon inte passar på att problematisera sitt val. Det finns ju så många mer nyanserade kärlekshistorier som fortfarande kan tilltala de mer konservativa människorna där ute.
Till Busch Thor tänker jag mig två filmer. Den första är hela USAs absoluta favorit-julfilm It’s a Wonderful Life från 1946. Berättelsen om George Bailey, som kan liknas vid Charles Dickens klassiska novell En julsaga, handlar om en enkel man som kontinuerligt sätter sitt eget mående i andra hand för att hjälpa sina medmänniskor. Efter en rad privata motgångar så når han en punkt där han önskar ge med sig mot missödena, men stoppas i sista stunden av en minst sagt besynnerlig karaktär.

En otroligt kärleksfull berättelse som lyckas innehålla gamla kristna värderingar som Gone With the Wind trycker på, samtidigt som man utelämnar bitarna med rasism, slaveri och våldtäkter.

För att tilltala KD:s mer liberalt tänkande väljarkrets så kanske Laurence Anyways vore intressant för partiledaren att se. Regisserad av det fransk-kanadensiska underbarnet Xavier Dolan som slog i genom med dunder och brak vid 20-års ålder med filmen I Killed My Mother, finansierad av de inkomster Dolan tjänade som barnskådespelare.

Dolan som är en stark förkämpe för HBTQ-rörelsen berättar i Laurence Anyways om en relations utveckling, under en tio-årig process, där protagonisten Laurence Alia kommer ut som transsexuell. En enastående kärlekshistoria, berättad med stor passion och finkänslighet, vackert ackompanjerad av ett magiskt njutbart fotot i det döende formatet 4:3.

Jan Björklund (L): Notting Hill

Analys

Notting Hill är ju ett säkert men också ett rätt tråkigt val. Typiskt för någon som kanske inte vill sticka ut eller är särskilt intresserad av film. Till skillnad mot Annie Löf så vill jag inte påtvinga Jan Björklund att se något som skulle vara allt för progressivt för hans sinnen. Sedan föregående val så bytte det dåvarande folkpartiet namn till Liberalerna, allt för att tydliggöra partiets nuvarande värdegrunder. Och sällan har nog liberalismen vart under lika stort existentiellt hot som idag. Av just denna anledning så önskar jag tipsa Björklund om två svenska produktioner från 2016, som med två helt unika historier berättade om minoriteters utanförskap på två helt lysande sätt.

Mitt filmtips: Sameblod och Jätten

Dessa två filmer fick mig att plötsligt få nytt hopp om svensk filmindustri. Där Jätten är något mer lättsam så träffar Sameblod en betydligt hårdare. Jag räknar Amanda Kernells långfilmsdebut som en av mina starkaste filmupplevelser på senare år och jag har svårt att tro att den lämnade någon biobesökare oberörd på något sätt. Och det är alltså till dessa två filmer som jag sätter mitt hopp till, för att ge Björklund och hans partikamrater en liten extra boost inför kommande politiska bataljer.

Båda Sameblod och Jätten tacklar ämnet om utanförskap på ett mer briljant sätt än jag någonsin tidigare sett och bidrog med en stark och tydlig bild av hur jag önskar att man som fri människa ska kunna få leva sitt liv i Sverige, Europa och på sikt kanske även världen.

Gustav Fridolin (MP): Fight Club och Fucking Åmål

Analys

Då jag växte upp i stort sett samtidigt som Gustav Fridolin så har jag ju lätt att relatera till hans två filmval, även om jag kanske aldrig har varit något större fan av Lukas Moodyssons filmer. Likt Magdalena Andersson så tar faktiskt Fridolin sig tiden att förklara varför han väljer just dessa två filmer. Han beskriver det som minnen från ungdomen och även om hans anledningar till att gilla filmerna låter aningens för genomtänkta och lite väl politiskt korrekta så har ju både Fight Club och Fucking Åmål både tydliga och mer dolda budskap som stämmer överens med vad en miljöpartist kan tyckas tänka.

Mitt filmtips: Zodiac

Bara dagar efter att Miljöpartiet kommit 0,41 % från att åka ur riksdagen så lämnade FN:s klimatråd en ny rapport om att vi har cirka tio år på oss att rädda jorden från den ödeläggande uppvärmningen som vi raskt vandrar emot. Sällan har vi varit så medvetna om vad vårt leverne gör mot vår planet och sällan har vi varit så ointresserade av att göra något åt det.

Av denna anledning så önskar jag tipsa Fridolin om en annan David Fincher-film som likt Fight Club hade en svår period på biograferna men som nu verkar få en sakta groende kultstatus.
I Zodiac följer vi Robert Graysmith som helt plötsligt finner sig ensam i jakten på den kanske mest cyniske seriemördaren i USAs historia. Kanske kan Fridolin finna lite tröst i Graysmiths otröttliga fascination och besatthet och finna lite ny inspiration till att inte ge upp hoppet trots att man finner sig rätt ensam i tron på vad som egentligen är rätt uppenbart.

Slutanalys

I min värld är det allt för politiskt medvetna och tråkiga svar från alla partiledare. Man hade ju också gärna sett lite mer förklaringar till varför dessa filmer har kommit att betyda så mycket för respektive person. Men det som kanske är mest oroande är varför ingen av dem väljer att nämna en svensk produktion. Att slänga ut ett Änglagård eller en Så som i himmeln borde väl ge minst lika många politiska poäng som en Notting Hill eller en Erin Brockovich. Eller varför inte slå till med en tänkvärd Bergman-rulle nu när både valet och hans 100-års jubileum inträdde under samma period. Jag tycker också det är sorgligt att varken de tidigare nämnda Sameblod, Jätten eller någon av Reuben Östlunds prisade och kritikerrosade filmer ens kom på tal. Här har våra kära politiker en hel del att lära ifrån.

Gästbloggare

Om författaren: Uppväxten på landet ledde till goda kunskaper om att underhålla sig själv - därför kom fantasin att bli en nära vapendragare till mig. Men att få bränsle till fantasin var svårare när man dagligen såg samma sorts människor, djur och natur runt omkring en. Av den anledningen blev filmen oerhört viktig för mig redan i ett tidigt stadie. Om det sen var en film som återspeglade en annan kultur, en annan nation eller en annan galax spelade inte så stor roll - och just den där andra galaxen var kanske den filmserie som satte starkast spår i mig i ung ålder. Jag tänker givetvis på Star Wars. Det var även min kärlek till Star Wars som bidrog till att min ansökan till den folkhögskola, där jag skulle komma att studera filmproduktion på en allt djupare nivå, blev accepterad. Men det var först efter ytterligare två år i Sveriges filmhuvudstad Trollhättan som jag insåg att magin i filmens värld - som jag kom så nära redan som barn - sakta men säkert försvann ju mer man slet i branschen. Av den anledning så bytte jag karriärsspår och väljer nu att istället döma andras hårda arbete från min trygga och bekväma biografstol. / Nils-David Carlsson

Kontakta författaren:
Kategorier: Blogg

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

Nollställ alla fält