Regin, en färskvara

Efter att under kort tid bevittnat Steven Spielbergs två senaste filmskapelser, The Post och Ready Player One, så fick jag ytterligare vatten på min kvarn angående en tanke jag länge burit runt på: Blir man sämre som regissör ju äldre man blir? Detta är min fråga – som bottnar i den allt för ofta negativa utvecklingen som de legendariska filmskapare som jag växte upp med, har visat under sina senaste år.

Utöver en stor fascination för film så är jag också, tro det eller ej, en sportnörd. Jag är långt ifrån någon allätare utan håller mig mest till fotboll och hockey. Fotbollen är lättare att argumentera för. Hockey är mer av en skamfläck, likväl fungerar den som en energiberikande rekreation. Sporten och filmens värld har vid en första okulär besiktning föga gemensamt. Men båda branscherna är ju i allra högsta grad prestationsbaserade och båda yrkena är fysiskt krävande, även om kraven på ens fysiska kondition är något lägre inom filmvärlden förstås.

Inom både fotbollen och hockeyn så kan man faktiskt skapa sig, i sportsammanhang, relativt långa karriärer – om man har lite tur med skador och liknande ting. Likväl så pratar man ofta om att en spelare har en fast tidsintervall där man presterar på sin absoluta höjd. På de främre platserna, de mer offensiva, så efterfrågas ofta mer ungdomlighet medan det på de bakre, mer defensiva, platserna oftast krävs mer erfarenhet av spelet. Det kanske mest uppenbara är dock när man ser en spelares förfall. När en utövare plötsligt presterar bedrövliga resultat. Fördärvet kan komma snabbt och domen faller vanligtvist otroligt hårt. Förvisso är det nog befogat i ett yrke där lönestrukturen ser ut som den ser ut.

I den värld jag lever i så är det en naturlig gång att följa en yrkesperson i både dess uppgång och nedgång. Detta är ju inte heller ovanligt inom filmens värld. Där unga spännande filmskapare dyker upp överallt. Ibland i formen av en ”one-hit-wonder”, ibland i formen av en ”late-bloomer” och ibland i formen av de där legendariska, trendsättande regissörerna som inledningsvis pumpar oss fyllda av spännande filmupplevelser. Man börjar idolisera personen och investerar både tid och pengar i att följa deras utveckling inom deras yrkesgren.

Av de regissörer som jag växte upp med som Spielberg, Lucas, Scorsese, Scott, Gilliam, Mann, Tarantino, Jackson, Cameron och Coppola så har de minst en legendarisk film bakom sig, kanske fler, som verkligen var både banbrytande och stilsättande. Den gemensamma nämnaren för alla dessa legendariska verk är att de skapades i början av deras långa karriärer. Om man sedan ser deras utveckling över hela deras filmografier så är det, om jag ska vara barsk, nog endast Scorcese och Tarantino som kommer undan med hedern i behåll. Och utöver Spielberg, som jag nog aldrig varit riktigt förtjust i men som ändå lyckas prestera på en relativt oförarglig nivå, så hade jag inte haft något emot om övriga kandidater hade funderat på förtidspension för både ett och två decennier sedan.

Givetvis så finns det undantag från regeln. Utöver Tarantino och Scorsese så tänker jag instinktivt på Kurosawa, von Trier, Jodorowsky, Kubrick och i viss mån Kar-Wai. Regissörer som betytt otroligt mycket för min filmsmak och som bjudit mig på så mycket underhållning, har alla lyckats hålla en relativt hög nivå under längre tid. Vad dessa herrar har gemensamt är att de på olika sätt har blivit tvungna att revidera sitt hantverk på olika vis och på olika nivåer. Kurosawa blev ju i stort sett bortjagad från Japan och var tvungen att arbeta sig tillbaka och på det viset bevisa sitt värde. Jodorowsky bytte bransch då dåtidens filmbudgetar och hans utomjordiska fantasier inte riktigt samspelade. Kar-Wai har valt att inte regissera en långfilm på 10 år och verkar ha gått i någon slags mjuk-pension och Kubrick kan man ju säga blev tvingad till pension även om han var hela 70 år när han gick bort. Tarantino har sedan länge bestämt sig för att enbart regissera 10 långfilmer, sen ska han dra sig tillbaka självmant.

Utöver att dessa regissörer på olika sätt blivit tvungna att prestera, och oftast under kortare perioder, så har alla sett till att utmana sig själva genom att testa på olika typer av genrer eller filmformat. Och det är det som jag tror är nyckeln till en regissörs mentala livslängd. Den nyckfullhet, entusiasm och skaparglädje som dessa människor innehar när de precis kommer ut och får testa sina vingar på marknaden, den energin är svår att ersätta på ålderns höst.

Av denna anledning så ska det bli extra spännande att följa de regissörer som fick sitt genombrott när jag var lite äldre i filmgemet: Noé, Fincher, (Wes) Anderson, Aronofsky och Nolan. Hur deras framtid ser. Vågar de sig på något nytt eller ebbar de ut med tiden?

Vad jag kanske önskar mer – även om det svider – är de värdiga avsluten. Där en spelare, eller regissör, kommer till freds med sig själv och inser att man uppnått det man behövde med sin karriär innan man börjar tappa sin kvalitet. Innan man blivit omsprungen av nya, skarpare och mer samtida hjärnor och innan man helt slutar erbjuda något unikt till omvärlden. Jag skulle gärna se att fler gjorde som Tarantino och bestämde sig för att endast producera ett bestämt antal filmer för att sedan hitta nya vägar att välsigna jorden med sin kvalitet och kunskap. Sorgen att ens favoritkonstnär slutar när hen är som bäst är lättare att ta än sorgen att bevittna ett långt, menlöst förfall.

Gästbloggare

Om författaren: Uppväxten på landet ledde till goda kunskaper om att underhålla sig själv - därför kom fantasin att bli en nära vapendragare till mig. Men att få bränsle till fantasin var svårare när man dagligen såg samma sorts människor, djur och natur runt omkring en. Av den anledningen blev filmen oerhört viktig för mig redan i ett tidigt stadie. Om det sen var en film som återspeglade en annan kultur, en annan nation eller en annan galax spelade inte så stor roll - och just den där andra galaxen var kanske den filmserie som satte starkast spår i mig i ung ålder. Jag tänker givetvis på Star Wars. Det var även min kärlek till Star Wars som bidrog till att min ansökan till den folkhögskola, där jag skulle komma att studera filmproduktion på en allt djupare nivå, blev accepterad. Men det var först efter ytterligare två år i Sveriges filmhuvudstad Trollhättan som jag insåg att magin i filmens värld - som jag kom så nära redan som barn - sakta men säkert försvann ju mer man slet i branschen. Av den anledning så bytte jag karriärsspår och väljer nu att istället döma andras hårda arbete från min trygga och bekväma biografstol. / Nils-David Carlsson

Kontakta författaren:
Kategorier: Blogg

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

Nollställ alla fält