Varför kvalitetsfilm?

Linköpings filmsalonger – ett samarbete mellan Linköpings kommun och SF i Linköping – satsar friskt på den alternativa filmupplevelsen, genom att erbjuda kommunens cineaster kvalitetsfilm. Ett beundransvärt och efterlängtat initiativ! Men vad innebär egentligen benämningen kvalitetsfilm och varför är det just så viktigt att måna om den?

Vi har nog alla olika uppfattningar av ordet kvalitetsfilm. För vissa är det skrämmande, rentav frånstötande. För andra väcker termen istället nyfikenhet och lust. En sak är dock klar och det är att uttrycket som oftast väcker någon sorts reaktion. Antingen glädje eller besvikelse. Sällan finns det ett mellanting. Av just denna anledning så är det ju extra intressant att försöka förstå varför ordet ändå berör så pass mycket.

Den svenska filmreformen

För att hitta en gemensam benämningsgrund så blickar vi bakåt i historien till vår nations egen film-gudfader, den ofta debatterade Harry Schein. 1963 genomförde Sverige en filmreform som i stora drag innebar att man drog tillbaka den “nöjesskatt” som staten då tog ut på biobiljetter för att istället låta denna summa gå till det nyskapade Svenska Filminstitutet. SFI skulle under Scheins ledning bli en maktfaktor för kommande decenniers filmproduktion, där ett av delmålen var att skapa plats för experiment och “smalare” film. För att förtydliga vad smal film innebar för Schein så skrev han ned följande kriterier.

• Förnyelse av filmens uttrycksmedel och formspråk.
• Angelägenheten i filmens ärende.
• Intensiteten eller fräschören i dess verklighetsuppfattning eller samhällskritik.
• Graden av psykologisk insikt och andlig nivå.
• Lekfull fantasi eller visionär styrka.
• Episka, dramatiska eller lyriska värden.
• Den tekniska skickligheten i manus, regi och spel samt övriga artistiska komponenter hos en film.

Vår rätt att njuta

När man läser dessa kriterier rakt upp och ner så är det svårt att förstå varför man skulle vilja önska att ödsla sin dyrbara tid på denna jord genom att bevittna en film som inte innehåller minst en av Scheins punkter. Men faktum är att många de filmer som sätts i produktion saknar den önskade benägenheten av att bidra till något mer än bara rent tidsfördriv. För att säkerställa sina inkomster så följer investerare gärna en mall för vad som har tett sig framgångsrikt historiskt sett och man drar sig gärna för att bli allt för progressiva i filmens uttryck och meddelande.

Jag får känslan att man borde ställa sig på barrikaderna mot kapitalismens portar och återkräva konsten till filmen. Att de stora, eller halvstora filmstudiorna, släpper sin totala makt till folket. Att filmmogulerna hör massan skandera: ”VI VILL SE HARRY SCHEINS KRI-TER-IER!”. Men det är även här som risken för elitism börjar, för hur mycket jag än må älska utmanande, angelägna och förnyande filmupplevelser så är mitt behov av avslappning och dumheter lika stort. Detsamma gäller nog för många med mig. Efter 9 timmar bakom en kassa i valfri livsmedelsbutik, 8 timmar bakom katedern i olika högljudda klasser eller 10 timmar spenderade med att jäkta mellan olika sorters avgörande möten, så kanske inte behovet av intensiv samhällskritik är vidare högt. Ens begär efter att komma till andliga eller psykologiska insikter är troligtvis inte heller det särskilt högt prioriterat och filmens ärende skiter man nog högaktningsfullt i om man jagat snoriga barn i skitiga snowjoggers hela dagen.

Med andra ord så måste man ge sina sinnen lite luft ibland. Problemet blir bara när man gör det lite för ofta. När man sänker förväntningarna på sitt eget bidrag till helhetsupplevelsen såpass mycket att man föredrar något som man egentligen redan på förhand vet att man kommer att få ut väldigt lite av. Särskilt om det blir till förmån för något som känns mer svårsmält. Själv faller jag i denna frestelse alltför ofta. Jag är nog inte ensam om att ha spenderat en hel långfilms-längd under min myskväll med att jaga den perfekta filmen i de digitala arkiven. Man scannar igenom genre efter genre, läser om film efter film, men inget känns direkt rätt. Och vips så har man legat där och käkat upp hela chipspåsen och druckit klart sin dricka, samtidigt som den enda faktiska underhållning man har erbjudit sig själv är en rättegång där medelmåttigheten stod anklagad. Långt ifrån den givande och lediga afton som jag hade drömt om under arbetsveckan.

”Netflix and chill”

Vart är vårt filmtittande då egentligen på väg? Vi har en mängd olika digitala filmleverantörer som slåss på marknaden, som tvingas vattna ur sitt sortiment för att kunna påvisa någon slags bredd. De erbjuder ljuvlig komfort, en tröstande napp efter en lång dag på fältet, i utbyte mot massans kvalitetskrav. Vi lever i en tid då begrepp som ”Netflix and chill” existerar – vilket i stort sett är samma sak som när Travis Bickle bjuder med sin ladyfriend Betsy på porrbio – eller där man slänger på en ”5.4-ratad” film i bakgrunden samtidigt som man mållöst bläddrar bland meningslösa Facebook-inlägg.

Men någonstans i alla denna uppgivenhet så börjar jag ändå se ljuset. Om vi återigen blickar bakåt i tiden, nu ett par år före Harry Scheins påverkan på svensk filmindustri, till 50-talets Frankrike; födelseplatsen för den franska nya vågen. Detta uppbrott från tidigare plattityder och filmkonservatism kom att skapa svallvågor som förändrade filmklimatet jorden runt – från den svenska filmreformen på 60-talet ändå till 70-talets New Hollywood-era.

Mänsklighetens historia går som bekant i cykler och jag tror att sedan 80-talet så har vi som publik blivit allt mer bekväma i våra bioupplevelser. Vi har sakta men säkert tappat vår lust efter att bli utmanade i det vi ser. De produktioner som tvingade fram denna världsomspännande filmtsunami var då till exempel den misslyckade satsningen på mastodontfilmen ”Cleopatra”. Nu heter dessa produktioner istället ”Justice League”. Av denna anledning så är jag rätt säker på att vi snart kommer se ett nytt uppbrott från det hypnotiserade tillstånd vi befinner oss idag. Tiden att ligga i soffan och slöglo på Netflix är över – människor kräver att bli utmanade och berörda!

”Kvalitetsfilm and chill”

Kommer denna motreaktion skapa ett samhälle där begreppet istället lyder ”kvalitetsfilm and chill”? I så fall: är det verkligen en sådan plats jag själv skulle vilja leva i? Det vore väl i och för sig synd, för upplevelsen av kvalitetsfilm kräver din fulla uppmärksamhet. I en värld där man förväntas öka sin multitasking-förmåga och samtidigt konstant hålla sig uppdaterad – både med värdefull och värdelös information – så ökar nog också längtan efter de stunderna där man faktiskt får koncentrera sig på en och samma sak. Att stänga ute allt världens brus under cirka två timmar. Det var det som till en början lockade mig in i filmens värld. Den där flykten till en annan värld, dimension eller bara en annan verklighet för en kort stund. Att verkligen tillåta sig att vara där. Inte bara halvt där och halvt läsande en clickbait-artikel. Av just denna anledning så går jag nu allt oftare själv på bio där jag kan tillåta mig full koncentration på en och samma sak. Ett tillstånd som jag känner börjar bli allt för ovanligt i mitt liv. Att valen av film inte heller är lika avgrundsdjupt som med alla mina digitala verktyg är betryggande i sig. Man har 10-15 filmer att välja på, that’s it. Och man kan också lita på att det har funnits något slags kvalitetstänk från biografägarnas sida innan man valde ut dessa alternativ för mig. Framförallt så kan man lita på att det alltid finns minst en film som på något vis uppfyller Harry Scheins kriterier.

Innerst inne så älskar vi nog alla kvalitetsfilm

Innerst inne så vill nog de flesta människor egentligen se kvalitetsfilm. Som sämst något som i alla fall utmanar dem. Om det är formspråket, det visionära eller budskapet spelar inte så stor roll. Dessvärre är nog allt för många av oss allt för bekväma för att ge det outforskade och det obestämda en chans.

Just därför är det också så viktigt att man faktiskt lägger manken till och betalar en biobiljett då och då för något man inte känner sig helt bekväm med eller ger ytterligare en view i statistiken på något som helst inte ska glömmas bort.

Doktorn rekommenderar

Nästa gång ni använder er av en digital tjänst, ta då fram Scheins kriterier och använd det som en bedömningsmall. En film ska erbjuda er minst två av dessa kriterier för att bli utvald.

Doktorn rekommenderar även minst ett biobesök i månaden, gärna två, där man som sämst bör se en film som man känner kommer att utmana en mer än den andra.

Jag lovar er, vi som människor och filmvärlden i det stora hela kommer att bli en betydligt bättre plats genom detta ansvarstagande.

 

 

Källor: The French New Wave: An Artistic School, Filminstitutet

Gästbloggare

Om författaren: Uppväxten på landet ledde till goda kunskaper om att underhålla sig själv - därför kom fantasin att bli en nära vapendragare till mig. Men att få bränsle till fantasin var svårare när man dagligen såg samma sorts människor, djur och natur runt omkring en. Av den anledningen blev filmen oerhört viktig för mig redan i ett tidigt stadie. Om det sen var en film som återspeglade en annan kultur, en annan nation eller en annan galax spelade inte så stor roll - och just den där andra galaxen var kanske den filmserie som satte starkast spår i mig i ung ålder. Jag tänker givetvis på Star Wars. Det var även min kärlek till Star Wars som bidrog till att min ansökan till den folkhögskola, där jag skulle komma att studera filmproduktion på en allt djupare nivå, blev accepterad. Men det var först efter ytterligare två år i Sveriges filmhuvudstad Trollhättan som jag insåg att magin i filmens värld - som jag kom så nära redan som barn - sakta men säkert försvann ju mer man slet i branschen. Av den anledning så bytte jag karriärsspår och väljer nu att istället döma andras hårda arbete från min trygga och bekväma biografstol. / Nils-David Carlsson

Kontakta författaren:
Kategorier: Blogg

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

Nollställ alla fält